English flagGerman flag

Dagbok

17 mars, 2011

Vårkänning

Vi har sett lärka, strandskata och häger…
Vi har suttit ute i solen och druckit ”afternoon tea” …
Vi har hört marskatternas serenad i arla morgonstund…
Jo, nog är den här nu …våren.

Tar en promenad i morgonsolen och plötsligt står den där i dikeskanten, en liten snödroppe på rymmen från trädgården.
Så klok den är! Har flyttat till  en bättre plats att leva på…
Plötsligt står där en till, och en till, och en till…  en hel liten koloni med utvandrare.
Hjärtat tar ett litet glädjeskutt och jag ger mig genast iväg på jakt efter fler vårtecken.

Tar stigen över strandängarna, som Nu är helt fria från is. Marken är fortfarande frusen. En liten rännil med smältvatten bildar ett vattenfall. Det plaskar så skönt och blir till en finstämd vårorkester tillsammans med måsarnas skri och kvittrandet i enbuskar och snår.

Går ner till fiskebodarna för att kolla in vår badplats. Det är svårt att tänka sig att man ska bada här om ett par månader. Just nu blåser det nordanvind och det ser kallt och inte särskilt inbjudande ut.

Går vidare mot den lilla badstranden som brukar vara full av glada människor under varma sommardagar. Nu ligger den öde och väntar på att sanden ska bli solvarm igen.

Tar stigen hemåt  och passar på att ta ett par härliga bilder på det glittrande havet.

Hemmavid möts jag av ett välkomnande jamande från Mimmi. Hon stryker sig kelsjukt mot mina ben, lägger sig på stengången och rullar runt i solen.

Ingen kan njuta så av stunden som denna lilla katt!
Hon har något att lära oss alla!

2 mars, 2011

Våren efterlyses!

”Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka…”
Nåja, lärkan har ju redan kommit och drillar över strandängen,
men det är också den enda våroptimisten vi skådat…
om man nu inte tar det som ett vårtecken,
att vi förbereder oss inför nästa vintersäsong.

Carl fäller träd till grannarnas förtjusning.
Dom får ju bättre havsutsikt!

Vi hjälps åt att lasta på släpvagnen och köra hem kubbarna.

Nu står vårt hopp  till  yngste sonen, som är stor och stark.

Kanske har han en stund över i slutet av veckan och kan komma och hjälpa till med klyvningen. Undrar om man  kan locka med en härlig mustig gryta till lunch…
Det brukar gå vägen…

Men nu gäller det först och främst att få hem all veden.

Mellan varven tar vi en och annan promenad ner till stranden i hopp om att isen ska vara borta…men det dröjer länge ännu!
Det ser fortfarande ut som om vi befinner oss i Arktis
och man undrar vad den stackars lilla lärkan ska tänka…

På hemvägen tar jag en runda in i skogen och sätter mig ner på huk för att plocka lite blåbärsris.

Riset får  så ljuvliga små rosa-vita klockor efter några dagar i stugvärmen.

Känner mig plötsligt iakttagen… vrider försiktigt på huvudet och där står en ÄLG!!! Bara 30 meter bort.
Den har dessutom en fjolårskalv med sig!
Undrar om den kan vara aggressiv?
Vågar jag röra på mig?
Har kameran i min högerficka.
Oändligt försiktigt reser jag mig för att komma åt kameran.
Direkt reagerar skogens konung…eller drottning måste det ju vara och med långa majestätiska kliv försvinner hon ur blickfältet,
tätt följd av sin kalv.

När jag till slut  får fram kameran är älgarna försvunna och man ser bara det  bruna ekbuskaget,  där de nyss stod och bligade på mig.

Går hem med min lilla bukett och känslan att ha upplevt något alldeles speciellt. Det allra märkligaste är kanske, att jag var med om samma sak,
på nästan samma plats för ett år sedan!

Väl hemma sätter jag blåbärsriset i vatten.
På köksbordet står redan ett par gyllengula  forsythiakvistar
och i fönstret blommar en lila syrenkvist.

Våren är nog på gång i alla fall!